Nya kvalitetsgrad: Premium

Ny kvalitetsgrad: premium

Branschens kvalitetsgrader känner alla igen: studie- respektive konstnärs- eller artistkvalitet. Men vad betyder de? Nu börjar dessutom ännu en beteckning synas på marknaden: premium. Denna artikel förklarar vad graderingen betyder, går igenom dess uppkomst och presenterar innebörden av premium.

De välbekanta begreppen hittar man på förpackningen och kan vara en del av själva produktnamnet. Det kan vara studieakademi eller étude för den lägre graden och konstnärartist eller professional för den högre. Graderingen är inte standardiserad så genom åren har det skett glidningar för vad de egentligen representerar.

För att kontra det, men också ge utrymme åt förbättringar tack vare nya rön, har det börjat talas om premiumprodukter. Det är just för att särskilja produkter från de som man inte längre tycker håller toppkvalitet. Som engelskspråkiga personer resonerar: det för vilket man är villig att betala en extra premie.

I artikeln använder jag färgindex i anslutning till pigmentnamn om läsaren vill veta mer. Pigmenten kan då slås upp, tex. på www.artiscreation.com. Friskrivning: Jag är inte kemist men har försökt hitta korrekta översättningar till svenska av de kemiska beteckningarna. Skriv gärna en rad om ni hittar fel.

En gammal bransch

Bland de som tillverkar konstnärsmaterial finns flera aktörer som är många hundra år gamla. Kooh-I-Noor grundades 1790, Lessebo fick sin första order 1693, Old Holland räknar sitt ursprung från Lukasgillet i Haag 1664, Fabriano från papperstillverkningens begynnelse i byn Fabriano 1264 osv. I en bransch som funnits så länge har företagen genom uppköp och effektiviseringar haft alla möjligheter att stelna, anonymiseras och rationalisera kvalitet.

En gammal bransch: Lessebo 1719, Kooh-I-Noor 1790, Old Holland 1664, Fabriano 1264.

En gammal bransch: Lessebo grundades 1719, Kooh-I-Noor 1790, Old Holland räknar sin historia från 1664 och Fabriano 1264.

Noggranna kritiker hittar ibland oegentligheter hos färger som får tillverkarna att rätta sig. Ett exempel är den ökände Bruce MacEvoy som under många år undersökt ljusäkthet hos hundratals akvarellfärger genom att utsätta dem för 800 timmars direkt solljus.

Rationalisering av kvalitet är inte alltid av ondo. Det finns många faktorer som spelar in: kostnad, substansens tillgänglighet, giftighet, lagstiftning, torktid, transparens, infärgningsförmåga, kroma (färgstyrka eller intensitet), över- och undertoner, färgfilmens styrka, risk för krackelering, färgpastans mekaniska egenskaper och mycket mer.

För en begränsad plånbok, nybörjare eller experiment kan det vara lämpligt med lägre priser och utjämnade egenskaper. Avancerade användare kan eftersöka singelpigment, mekaniska egenskaper och ljusäkthet. Branschen har helt enkelt blivit en djungel.

Receptbyten

Beckers blandat vitt

Beckers gamla recept på blandat vitt bestod av zinkvitt (PW4) och basiskt blykarbonat (PW1).

Det händer att tillverkare ändrar på recepten utan att det avspeglas på förpackningen. Det kan bero på leveransproblem som i fallet med manganblått, en populär färg under 1800-talet. Pigmentet tillverkades fram till 1986 av BASF men produktionen upphörde i samband med att man hittade ersättningspigment vars framställning inte genererade lika mycket giftiga biprodukter.

Det kan också bero på ny lagstiftning, som när blykarbonat, pigmentet i blyvitt (PW1), förbjöds i Sverige. Blyvitt, eller ”det vita guldet”, är ett på många vis ypperligt pigment som inte minst förbättrar färgskiktens hållbarhet. Problemet är att det är mycket giftigt.

Det som tidigare hette blandvitt var en blandning mellan zinkvitt (PW4) och blyvitt. Efter lagändringen byttes blykarbonatet ut mot titanvitt (PW6). Titanvitt är en mer kritig vit som saknar det blyvitas snabba torkförmåga, dess konserverande egenskaper, den ovanligt starka färgfilm den ger och dess förmåga att bevara penseldragens spår. Den nya blandvita blev alltså genomgående en annan färg.

I samband med uppmärksamheten kring blybaserade pigment fick också äkta neapelgult (blyantimonat PY41) stryka på foten, trots att det inte förbjudits. Beckers lät oannonserat ersätta singelpigmentsfärgen med en blandning av krom-antimon-titanoxid-brunt (PBr24), vismut-vanadinoxid-gult (PY184) och titanvitt (PW6). Och i den ljusa varianten neapgelgult med PY184 och syntetisk järnoxid PY42, dvs. gulockra. Alla dessa komponenter har egna kromatiska färgprofiler och sätt att interagera med andra pigment. Bytet ledde till förtret för många.

Antimon och vanadin är fö. också giftigt och vismut vet man inte än hur toxiskt det är. Här kan man läsa IVL Svenska miljöinstitutet AB:s rapport om nya metaller i samhället.

Beckers neapelgul nya recept

Beckers neapelgul ljus tv. och neapelgul mörk th. Ursprungligen var neapelgult blyantimonat (PY41). Beckers bytte bytte recept och ersatte med substitut. Observera dels att det som var ett singelpigment nu är en blandning, och dels att den ljusa (tv.) och den mörka (th.) har olika innehåll. Tidigare var det olika varianter på själva pigmentet.

Jag tycker det vore hederligt att annonsera receptbyten. Eventuellt borde man dra in en gammal färg och ersätta med en ny, eller åtminstone märka tuben med ”nytt recept”.

Jämför med de många färger som heter något med kadmium trots att det inte finns en atom kadmium i. Att det är tal om ersättningspigment har åtminstone indikerats genom att lägga till subst, imit eller hue efter namnet. Mindre receptförändringar hemlighålls dock och man hoppas att ingen märker. Sådant tär på förtroendet.

Linolja & safflorolja – ett tekniskt exempel

En annan påtaglig förändring är byte av medium. Tidigare användes i huvudsak linolja, och för vissa färger valnötsolja. Idag har många tillverkare gått över till safflorolja eller sojabönolja. För att parafrasera Akke Kumlien, det värsta med oljefärg är själva oljan. Inget orsakar så mycket bekymmer som oljan i sig. Samtidigt är det också oljan som ger detta måleri dess unika egenskaper.

Nu blir jag ganska teknisk, men det är inte viktigt att förstå vad fleromättad eller trippelbindning betyder. Läs orden som namn bara. Poängen jag vill förmedla är att oljornas beståndsdelar påverkar deras egenskaper. Genom att visa på skillnader mellan ett par oljor, kan man få en aning om vad receptbyten betyder.

Safflor

Safflorolja får man från safflor eller färgtistel (Carthamus tinctorius).

Oljans inneboende paradox är de sk. fettsyror som ligger bakom styrkan i färgfilmen samtidigt är vad som får den att gulna. Alltså, ju starkare färgfilm, desto gulare olja. Fettsyror finns av olika slag. Ju fler möjligheter en fettsyremolekyl har att binda till andra desto starkare film.

När molekylerna binder till varandra bildas långa kedjor, sk. polymerer. Därför man säger att oljan polymeriserar. Polymeriseringen för ett normalt färgskikt tar 2-4 veckor beroende på temperatur, pigment, underlag och tjocklek. Då suger oljan upp syre och expanderar i volym. Efter polymeriseringen avges syret sakta under hundratals år och minskar i volym. Dessa volymförändringar är vad som orsakar sprickor och krackeleringar.

Bland de oljor som används till måleri har linolja en hög andel fleromättade fettsyror (c:a 70%) och den högsta andelen fettsyror med sk. trippelbindningar (35-65%). I synnerhet nordligt framställd linolja har hög andel trippelbindningar (c:a 60%) och svensk olja har särskilt gott rykte bland färgkunniga. Det tyska företaget Kremer saluför exvis. linolja från Sverige för konstnärsbruk.

Många företag har nu övergått till andra oljor, vanligtvis tistel- eller safflorolja. Oljan utvinns ur frön från safflor (färgtistel, Carthamus tinctorius). I jämförelse med linolja har tistelolja en högre halt fleromättade fettsyror (75-80%) men nästan inga fettsyror med trippelbindningar (1%). Safflorolja gulnar alltså mindre än linolja men ger också ett svagare skikt.

För att ge ett historiskt perspektiv kunde man även tidigare tillverka oljor av kvaliteter som inte finns på marknaden idag. Det skedde genom mycket tidskrävande renings-, bleknings- och polymeriseringsprocesser (tex. genom soloxidering). Dessa oljor torkade avsevärt fortare och gulnade mindre. Idag får man tillsvidare hålla tillgodo med industriproducerad olja. Dock har vi på Färg faktiskt hittat en leverantör som återupptagit denna oljeproduktion. Vi återkommer om det senare.

Var det bättre förr?

Det enkla men intetsägande svaret är både ja och nej. Det fanns bland konstnärer en mer spridd och djupare förståelse för hur olika pigment och oljor beter sig i färgskikten över tid. Som sagt visste man hur fina oljor skulle framställas och hur dessa påverkade torktider och tavlans hållbarhet. Men samtidigt saknade man lämpliga pigment för vissa kulörer och förfördes lätt av ovetenskapliga trender.

Martin Drölling, 1815, Köksinteriör

Observera den kraftiga krackeleringen orsakad av bitumen i det egyptiskt bruna som Martin Drolling använt, detalj från Köksinteriör, 1815. Klicka för att förstora.

En ökänt exempel på dylik förförelse är egyptiskt brunt, också känt som mumiebrunt (saknar färgindex). En substans som kallades mumia hade sålts av apotekare i Europa sedan medeltiden. En allmänt utbredd uppfattning var att mumia hade goda medicinska egenskaper. Det hade också en fint transparent brun färg, någonstans mellan rå och bränd umbra (PBr6, PBr7). Det kom att rivas i olja och blev populärt inte inte minst av pre-rafaeliterna. Men mumia innhehåller bitumen (NBk6), alltså naturlig asfalt. Egyptierna fick denna balsameringsingrediens från Persien där den kallades mum eller mumiya, varifrån har vi fått ordet mumie. Bitumen och  är dock mycket olämpligt som pigment då det har dålig ljusfasthet och krackelerar kraftigt, se bildexemplet intill.

Förr rev konstnärerna färger själva. Blir det då bättre om man gör det själv? Sannolikt inte. Oljemåleri är inte bara en konstform utan också ett konsthantverk.

Det finns otaliga typer, kvaliteter, ursprung och behandlingar av olja. Pigment kommer från olika platser eller ur olika tillverkningsprocesser, de rankas i olika sorteringar, är mer eller mindre rena och har enormt varierande finkornighet. Vidare kan färgerna rivas med varierande proportioner mellan ingredienserna, och olika lång rivningstid ger olika resultat.

Ibland är tillsatser nödvändiga. Ultramarin (PB27) tex. behöver ett mått bivax för inte bara vara en klibbig sås. Ibland försämrar tillsatserna hållbarhet men ger andra fördelar. En vanligt exempel är aluminiumstearat som gör färger smidigare och billigare men försämrar kroma och hållbarhet (kallas på engelska att pigmentpartiklarna får en coating).

Kombinera sedan detta med alla myriader av variationer som underlag och själva måleriet erbjuder. Kontentan är att sammantaget tar dessa aspekter livstider att bemästra, vilket tidigare levde som en traderad hantverksform.

Jan Collaert I, 1600, Uppfinnandet av oljefärgen

Jan Collaert I, Uppfinnandet av oljefärgen, c:a 1600. The Metropolitan Museum of Art, New York.

Med den moderna kemin kom nya kunskaper och metoder att konkurrera ut hantverket. Idag förlitar sig branschen på mekaniserade processer som styrs av ingenjörer och kemister. Avståndet mellan tillverkare och användare har blivit så stor att de flesta inte längre har en aning om hur färger görs. Lite som en kopp kaffe. Hur många kan egentligen göra en kopp kaffe från början till slut? Då menar jag allt från att odla bönan till att utvinna leran och dreja koppen.

Och på allt kommer marknadskrafternas inverkan. Genom internet har priskrig förstört vinstmarginalen på många produkter. Finns ingen marginal så finns inte heller anledning att saluföra produkten. Tillverkaren tvingas då skära ned, byta inriktning eller byta ut element mot mindre kostsamma. I slutändan får konsumenten sämre varor.

De tidigare traderade kännedomen om materialens egenheter har alltså till stora delar glömts bort. Man vet allt om modern färgtillverkning, som i hög grad styrs av bilindustrin eftersom de har så väldiga krav. Men produktionen av konstnärsfärger är inte längre nära förbunden med användningen. Som svar på rubrikens fråga: Ja, i vissa avseenden var det bättre förr.

Hoppet är dock inte förlorat! Det senaste seklet har det i omgångar uppstått vågor av återupptäckter. På femtiotalet började tekniken bli så pass avancerad att man faktiskt kunde se in i de gamla färgskikten mer än bara med öga eller mikroskop. Och tack och lov börjar nu vetenskap och konsthantverk att återigen mötas. Ett exempel är Michael Harding med sina handgjorda färger eller Tintorettos fina penslar.

Studie- och konstnärskvalitet, äkta & oäkta pigment

Vad innebär egentligen kvalitetsgraderna studie- och konstnärskvalitet? Det enkla svaret är att färger med konstnärskvalitet har högre pigmenthalt.

Indelningen är inte standardiserad, en del saluför bara en grad (Beckers, Michael Harding) eller två (Sennelier, Winsor & Newton). Andra har tom. fyra grader (som franska Leroux). Ekonomiklassen studie kallar en del étude (Sennelier) eller akademi (Schmincke). Den dyrare, konstnärs- eller artistkvalitet, kallas ibland på engelska professional grade (som Winsor & Newtons vattenfärg).

När man gör färg är det sällan ingredienserna som styr det slutliga priset. Löner, lager, distribution och marknadsföring är det som kostar, men det finns undantag. Lapis lazuli (PB29) är en halvädelsten som är mycket besvärlig att mala, rena och riva färg på. Det vore märkligt om den inte kostade mångfalt mer än en jordfärger som i grunden är järnoxid och lera. Mindre tillverkningsserier, dyrare hantering av giftiga pigment som kadmium eller helt enkelt bara strategisk prissättning påverkar också.

PR122 kinakridonrött spektrogram

Kinakridonrött (PR122 ) visar en puckel mot violett när den späs ut. Källa: The Artist’s Handbook, 5:e uppl., Mayer 1991.

Gamla dyrbara pigment har idag syntetiska alternativ. Att ett pigment är ”äkta” betyder att det är samma ämne som en gång gav kulören dess namn. Oäkta betyder därför inte att det är sämre (vilket ändå kan vara fallet) men att pigmentet bytts ut mot ett alternativ.

Substituten skiljer sig alltid från de ursprungliga. Ofta har egenskaper förbättrats, inte minst kroma och ljusäkthet. Syntetiska järnoxider har tydligt högre kroma än de mer dämpade och naturligt förekommande ockrorna och terrorna. Ibland ges syntetiska järnoxider epitetet mars, som marsgult (PY42) eller marssvart (PBk11). Tom. preussiskt blått (Pb27) kallar en del marsblått trots att det inte är en ren järnoxid.

Karaktären är dock annorlunda hos de oäkta. Franskt ultramarin, dvs. syntetiserad lapis lazuli (båda betecknas PB29), eller alizarin (PR83) som är syntetisk krapplack (NR9), är intensivare men har också andra färgprofiler. Över- och undertoner skiljer sig. Det går inte att ta alizarin och förvänta sig samma resultat i en blandning som med äkta krapplack.

Ett exempel är pigmentet kinakridonrött (PR122), en av flera röda pigment som kan ersätta vissa kadmiumbaserade röda. Men dels är kinakridon mer transparent och dels drar den åt violett. Titta i spektrogrammet intill. Den övre kurvan visar vilket ljus färgen reflekterar i 2% blandning med vitt. Den undre kurvan representerar oblandat pigment. Som man ser finns en puckel i den blandade färgen. Puckeln går upp i det violetta och blå segmentet. Detta är alltså en underton som träder fram först när färgen späs ut.

Många tillverkare adderar fyllnadsämnen (tex. aluminiumsstearat) för att jämna ut skillnader i torktid, konsistens, opacitet och spridning i färgspektrat. Det är ett försäljningsargument, ”för konstnärens bekvämlighet”. Hand i hand har köparna blivit mindre medvetna och tillslut kommit att förvänta sig ”bekväma färger”.

Skuggsidan är att nämnda tillsatser också gör färgen billigare. Denna ”spädning” gäller alltid för färger av studiekvalitet. Det är som det ska så länge man är medveten om det. Sorgligt nog gäller det även i olika grad för vissa färger av konstnärskvalitet. Begreppen konstnärs- eller artistkvalitet har alltså urvattnats.

Singelpigment & bekvämlighetsfärger

Michael Hardings äkta neapelgul

Michael Hardings äkta neapelgul är en singelpigmentsfärg på blyantimonat (PY41).

Om man ägnar mycket tid åt att blanda färger, som en konstnär gör, lär man sig vilka proportioner som behövs för att få fram rätt nyans. Minsta förändring i pigmenten kommer målaren känna av. Man skaffar sig med tiden preferenser och vanor som man ogärna bryter.

Den som blanda mycket brukar föredra singelpigment, dvs. att färgerna är baserade på endast ett pigment (det ser man tydligt om man läser färdindex på tuben). Man lär sig förstå hur över- och undertoner arbetar och det blir lättare att förutse hur blandningar kommer bete sig än om det är flera pigment i färgerna. Dessutom får man fram högre kroma med så hög halt av ett visst pigment som möjligt.

Det händer dock att man återkommer till en viss kulör och då vill ha exakt samma kulör, tex. om flera tavlor ska reproduceras. Det är svårt att få till exakt samma blandning igen, då kan det vara bra med vad man kallar bekvämlighetsfärger (convenience mixture på engelska). Det är färdigblandade kulörer på flera pigment.

Alla tillverkare tillverkar bekvämlighetsfärger och många brukar försöka understryka hur många singelpigmentfärger de har. Old Holland är kända för sin stora palett på 168 kulörer, eller franska Charvain som har världens största färgskala på 208 kulörer. Många är naturligtvis blandningar och inte singelpigment. Ändå är Old Holland också en premiumfabrikör. Beckers har få bekvämlighetsfärger med endast 44 kulörer. Michael Harding har över 70% singelpigment i sin skala på omkring 100 kulörer.

Finns anledning att köpa studiekvalitet?

Test av pigmentering

Genom att fylla grunda spår i en metallskiva med färg ser man i hur tunna skikt färgen har täckkraft. Tv. en ockra från Michael Hardings, th. en konkurrents färg.

Inget annat förväntas av en försäljare än att rekommendera de dyrare produkterna. Det händer att det spelar mindre roll, men när det gäller konstnärsmaterial finns få genvägar. Här går jag igenom varför.

Att de skulle vara mycket billigare är inte helt sant. Per milliliter köpt färg, ja, men inte om man tittar djupare i frågan. En färg av bättre kvalitet kan innehålla dubbelt så mycket pigment som en av studiekvalitet. Den kan därför räcka dubbelt så länge, förutsatt att man arbetar med blandningar eller lasyrer. Premiumfärger har dessutom ännu högre pigmentinnhåll.

Möjligen är bättre färger lite besvärligare i att arbeta med för en ovan målare, som att olika färger torkar olika fort. Marsfärger kan bli beröringstorra på ett dygn. Zinkvitt (PW4) däremot kan ta tolv fjorton dagar innan de blir beröringstorra, även i relativt tunna skikt.

Ofta stöter man på att färgen har ”maximal pigmentstyrka” eller är av ”högsta konstnärskvalitet”. Det är inget annat än slarviga formuleringar. (Vänligen påpeka för oss om ni hittar något liknande i vårt sortiment!)

Pigment infärgar olika mycket, det är när en liten mängd ger stor effekt. Ett extremt infärgande ämne är preussisk blått (Pb27). Det blir i det närmaste ohanterligt om det inte tempereras genom extra bindemedel. En knivsudd och blandningen blir helt blå. Någon ”maximal pigmentstyrka” är alltså inte önskvärt.

Maximal pigmentstyrka är rent torrpigment, inget annat. Yves Klein blev bla. känd för en speciell blå han använde i många monokroma verk. Den kallas tom. Kleinblått idag men är bara vanlig fransk ultramarin (PB29). Det speciella i Kleins fall var mediet han använde och hur färgen applicerades på underlaget. Om du öppnar en burk med fransk ultramarin är det Kleinblått du ser, det var den matta ytan och det mättade pigmentets karaktär han sökte.

Yves Klein, 1958, Blauw Sponsrelief, 200 x 165cm

Konstnären Yves Klein blev bla. känd för ”sin egen” blå, sk. Kleinblått. Här ett av hans verk från 1958, Blauw Sponsrelief, 200 x 165cm.

Med endast en liten mängd bindemedel går att få till en hård pasta. En sådan färg vore betydligt intensivare än varje given tub på marknaden. Genom att successivt addera bindemedel ges färgen allt mjukare konsistens. Jämför exvis. Goldens lättflytande serie Fluid. En färg som är smörigt härligt är alltså inte nödvändigtvis av hög kvalitet, den kan lika gärna vara mer utspädd.

I studiekvaliteter substituerar man dyra pigment mot billiga. Det markeras när man efter färgnamnet skriver hue (eng. färgton), imit eller subst. De har också fördelen att inte vara giftiga. I den finare serien finns dock båda alternativ.

Väljer man studiekvalitet ska man vara medveten om följande aspekter:

  • Färgen räcker mindre (förutsatt man man använder blandningar eller lasyrer).
  • Du får inte samma färgstyrka (de har lägre kroma).
  • Utspädda färger har en annan kromatisk profil, andra över- och undertoner.
  • Du får oönskade tillsatser som negativt påverkar hållbarhet. Såklart bara relevant om du vill att verket ska bestå i många år.
  • Mer olja innebär starkare lukt. Allergi eller överkänslighet mot torkande oljor är vanligare än man tror. Om du reagerar negativt kan det vara värt att pröva en premiumfärg.
  • Du vänjer dig vid studiesortens fysiska egenheter och missar högre kvaliteters styrkor. Det finns risk att du får kämpa med svagheter i onödan.

Många lärare och konstnärer menar att studiekvalitet egentligen bör likställas med hobbykvalitet. Det gäller alla material, inte bara färger. Billigt innebär alltid avkall på kvalitet: papper gulnar, duk ökar risk för krackelering, penslar tappar hår och hylsor, färg är mindre ljusfast, har lägre kroma, osv.

Självklart har man inte råd att alltid köpa det bästa. En uppsättning fina färger kan kosta hur mycket som helst. Men försök iaf. att unna dig ett försök så att du får uppleva skillnaderna. Ofta är det tiden som kostar mest, inte materialen.

Ett alternativt sätt att tänka är också att välja kulörer ur billigare serier. Den dyraste serien kan vara fem, sex eller sju gånger så dyr som den billigaste. Fråga efter råd och leta noggrant. Tänk då också på att inget pigment kan fullständigt ersätta ett annat, det är alltid saker som skiljer, som visats ovan i undertoner eller transparens.

Istället för att bråttas mot materialen, hitta material som arbetar med dig.

Premium

Michael Harding Handmade Oil Colours oljefärg

”The Colourman” Michael Harding i sin färgfabrik inför att riva en laddning lapis lazuli (PB29).

Som visats är ett problem att tillverkare inte visar vad de stoppar i tuberna. Produktionshemligheter måste respekteras i vissa fall, men när användningen är beroende av innehållet borde transparens vara en dygd.

Trenden har därför vänt. De främsta tillverkarna idag redogör klart och tydligt ingredienser och tillverkningsprocess under devisen ”vi har inget att dölja”. No fillers eller additives brukar de skriva. De utjämningar av egenskaper som haft viss negativ inverkan har därmed slopats. Färgerna kan ha mer varierande torktider och fasthet eller infärgningsförmåga, men pigmentrenheten och förutsebarheten är på topp.

Nya vetenskapliga rön tillsammans nitiska konstnärers experiment har också lett till nya upptäckter och återupptäckter. Produkter utan kompromisser börjar produceras igen och dessa kallas premium.

Än så länge har jag bara stött på beteckningen i samband med oljefärg. Bland premiumtillverkare idag nämnas märken som belgiska Blockx, holländska Old Holland, amerikanska Vasari och inte minst Michael Harding från Storbritannien.

Sammanfattningsvis listas här vad som utmärker premiumprodukter:

  • Extremt hög pigmentering
  • Inga fyllnadsämnen
  • Alla viktiga kulörer som singelpigment
  • Exotiska eller historiska äkta varianter av pigment
  • Övriga tillsatsämnen endast om det är absolut nödvändigt
  • Total transparens med vad färgerna innehåller
  • Tydlighet med recept och receptbyten
  • Många element i tillverkningen görs för hand och övervakas av människor
  • Tuberna har riktig färg på etiketterna
  • Tillverkare är villig att besvara frågor och bemöta kritik

Fråga gärna efter dessa saker hos er färghandel!

Se nu till att måla något riktigt ärligt! Något som också håller när era barn blir gamla.

Till eder tjänst,
Gabriel Winnberg
Färgkarl

Kommentera